Jag ångrar ingenting.

Hemma var det igår bal för treorna på gymnasiet. Imorgon springer de ut på trappan som ett slutgiltigt steg för att ta studenten. En stund var jag inne på att ta tillfället i akt för att klaga en smula över att det var längesedan jag sprang ut och att jag är gammal med värkande leder, rynkig panna och en humor som mest handlar om att skratta åt sådant som har hänt. Men nej. Jag är faktiskt nöjd med att vara precis där jag är. Precis som jag är. Studentdagen var kanske den absolut roligaste dagen jag har upplevt, på balen hade jag kanske min absoluta snygghetspik och under studentkampen var jag kanske som mest tävlingsinriktad och atletisk (nåja). Men det är faktiskt nu som jag, som mest, känner att den ljusnande framtiden är min.

Det är sjukligt läskigt att springa ut på en trappa, ut mot en framtid som kan vara precis vad som helst, brant som ett stup, en ständig uppförsbacke eller bara en vanlig raksträcka. Samtidigt är det den utgången som innebär att man får välja sin egen väg.

Jag är fortfarande jätterädd, har gömt mig i det kanske mest sofistikerade och studentikosa gömstället som går att hitta och som bubblan Lund utgör. En kompis fick igår sitt examensbevis, fick i förrgår jobb. Ett riktigt jobb, relevant för hans utbildning och ett sådant jobb han verkligen ville ha. Han har bara prickat av sina mål och gjort det så himla grymt. Han verkar inte ens lite smårädd för framtiden.

Och här sitter jag med ett år kvar tills min kandidatexamen - och är vettskrämd. Jag vill aldrig lämna Lund. Jag trivs så gott här. Företagsekonomi måste jag så gott som läsa efter kandidatexamen, jag vill ju faktiskt kunna det här med redovisning och grejer - kan ju vara bra att ha. Liksom. Och en master - ja, men det måste jag ju ha. Och läsa den utomlands? Nja, alltså, Lund har faktiskt riktigt bra och väletablerade masterutbildningar. Varför chansa på andra studentställen? Lund är bra, Lund är tryggt. Världen utanför skrämmer mig. Nu är jag inne på en sådan bra stig. Den är lummig, mysig, hemtrevlig, lagom stor, ombytlig och precis som jag önskar. Andra stigar är skrämmande, de kan ju innebära vad som helst. Jag är vettskrämd.

Samtidigt som jag längtar sönder. Jag vill också prova på mer av livet. Det riktiga livet.

Det är ändå rätt mäktigt. Allt. Att man kan välja precis vilken väg som helst. Hamna var som helst. Prova vad som helst. Bli vad som helst. Oavsett hur trevlig den aktuella stigen än är, leder den framåt, mot andra ställen. Man behöver bara röra sig lite. Det är rätt skrämmande. Det är rätt mäktigt.

Jag ångrar ingenting.

Sjungom studentens lyckliga dag
låtom oss fröjdas i ungdomens vår
än klappar hjärtat med friska slag
och den ljusnande framtid är vår.